Månadens fjällprofil, februari 2015 ‑ Urban Berglund

Ålder: 59 år
Bor: Ammarnäs
Yrke: Hemmansägare, dramapedagog, turistguide, berättare

Vad har du för relation till fjällen?

Jag bor och verkar på hemmanet Bertejaur i Ammarnäsfjällen. Min pappa var född på gården och vi fiskade tillsammans i hemmanets sjö. Våra gemensamma utflykter innebar mycket arbete och samtidigt umgänge med naturen, både i oväder och solsken.

Pappas berättelser om sina äventyr på fjället och i jordbruket, om vardagen i självhushållet och om hans kreativa försök att hitta sig en roll i ett industrialiserat samhälle har i stort sett format min syn på området – och vårt land. Hans föredöme och stöd gav mig också självförtroende att själv engagera mig, trots motgångar.

Jag valde att flytta, att utbilda mig och arbeta i Umeå, men 1990 kom jag tillbaka. Rötterna kallade. Sedan 1991 är gården min, och en stugby och en fiskecamp. Jag har alltid hundra saker för mig och vardagen är en kamp för ekonomin. Det som ger mig kraft är meditation, inspirationen från den konst min fru gjort och berättelserna av och om de människor som brukade fjällen före mig.

Som nutida turistvärd vet jag, in på skinnet, vad det innebär att driva företag i extrem glesbygd. Jag fortsätter en nybyggargärning in i dataålderns kunskapssamhälle och det borde löna sig - snart.

Under sommaren 1978 gick jag Fjällvandringar med mina jämnåriga gymnasiekamrater. Vi aktade oss för rösade leder och följde i spåren efter min fars berättelser. Om vädret tillåter är högfjällets frihet väldigt inspirerande – i övrigt är området min arbetsplats.

Vad är Storslagen fjällmiljö för dig?

Det storslagna är för mig en hänryckning. Kalla det gärna en andlig upplevelse. Jag minns utsikten inåt Vindelälvens dalgång som jag ser från bilfönstret på väg hem från en utflykt till rengärdet vid Biergenis en midsommarnatt. Eller de murknade stockarna som ligger i bäcken från Näsbergstjärnen och som ser ut som svarta museireliker på Vasamuseet. Där hade farfar och hans bröder ett sågverk på trettiotalet och det är nu en knappt synlig kulturlämning att stanna upp och reflektera vid.

Fjällmiljö låter mera som ett ord fyllt med myndighetens krav på bevarande och försiktighet. En teknisk term som ska påverka oss till ett beteende som vi bofasta i stort redan gjort till vårt eget.

En term som i bästa fall kan hjälpa oss att jaga bort bullriga skotermarodörer ur vår egen skog och ett begrepp som i värsta fall är en del av industrisamhällets försök att begränsa sina egna skadeverkningar på vår bekostnad.

Vilken fjällfråga brinner du för allra mest?

Ortens och fjällfolkets företagande och överlevnad.

Ni kan forska och snacka om bevarande och naturvärden, för att inte nämna kulturvård – men duger ni till att bidra med kunskap som betalar räkningarna åt de som bor och verkar i detta ockuperade land som ni kallar riksintresse?

Vi duger när ni med bilen kört på en älg och behöver en markägare som gör eftersök och skjuter djuret åt er. Vi ska hålla med affär och infrastruktur och vakta era sommarstugor så de inte fryser sönder i vinterkylan – men hur ska vi kunna driva företag och överleva?

Har riksintresset en adress? Då kan vi sända en räkning för att vi står stilla och bevarar oss åt honom/henne.

Skämt och ironi åsido, vi vet att vi måste finnas till i vårt eget intresse och skapa något av egen kraft. Rennäringen är starkast i vårt område och snart är turismen i kapp i fråga om årsarbeten. Småföretagens utvecklingspotential handlar mycket om lokal förädling. Och kanske vi får se etableringar av nya områden?

Uppfinningarnas by – vi får utvecklingsavdelningarna från dataföretagen att etablera sig? Inspirationens by – lär dig vandra i fjällen i Dag Hammarskjölds anda för att samla dig inför svåra arbetsuppgifter i fjärran storstäder? Kulturmötenas plats för stammar från hela världen – kulturhuvudby 2025?

Eller kanske duger vi som vi är och går bäst på vår egen väg?

Vilken kunskap tycker du fattas om fjällen?

Jag är inte ensam om att tycka att det koloniala förflutna är en skamfläck i Sveriges historia. Att denna historia dessutom är i stort sett okänd för de flesta i landet gör det svårt att bringa reda i folks medvetande. Jag har både svenska och utländska gäster att tacka för impulserna till ytterligare egna efterforskningar. Hur gick det egentligen till?

Fjällfolkets erfarenhet är att man sorterar oss efter det tillfälliga mode eller den politik som gäller i Stockholm och med storstadens perspektiv. Rättvisa på distans blir gärna lokalt kaos.

Så fjällfolkets egen historia behöver skrivas. På många språk och ur flera olika synvinklar.

Om ni tror att detta är en fråga som löser sig själv så kan ni komma och hälsa på mig så ska jag berätta för er varför min fars fråga till Tingsrätten i Lycksele år 1996 ännu inte besvarats. Jag kan säga här och nu att det handlar om att landet Sverige vill ha ett undantag från lagen om de mänskliga rättigheterna – och det idag.

Spännande eller hur?